Det första.

Un capítulo nuevo är spanska och betyder ett nytt kapitel.


Jag funderade länge på vad min nya blogg skulle heta. Ett nytt kapitel tyckte jag passade bra.
För sannerligen är det är nytt kapitel i mitt 23 år och nio månader lilla liv.

Det har varit bloggtorka på den gamla bloggen under en lång tid. Jag har saknat den, men inte kännt att jag haft varken ork eller lust att skriva något.

Så varför ett nytt kapitel?
För att fatta mig ganska kort och inte allt för naket, ska jag här berätta vad som har bidragit till denna un capítulo nuevo blogg.

...
Jag skulle gift mig den femte september.
Det blev inte så...
Istället bor jag, från och med idag, i en tvåa några portar bort från den förra lägenheten.
L kommer att byta våran lägenhet med en kompis till mig som bor tre kvarter bort.
Ella bor hos mig, måndag, torsdag och varannan helg (jag jobbar tis-ons).

...Men?! Vadå?! Nyss planerades det bröllop i all hast, det las ut en massa puttinuttiga familjebilder på bloggar högt och lågt... Vad har hänt?!
Ja...den frågan har jag ju fått höra ett par gånger, och även ställt den till mig själv ett antal fler.
I dom lugnaste vatten....
Eller...
Bakom fasaden...
...Nej, det finns verkligen ingen enkel förklaring.
Viljan att försöka, viljan att hoppas att allt ska vara bra, tron på att detta är bara en sån där jobbig fas som alla förhållanden går igenom, har varit så stark att det jobbiga har sopats under mattan. Det betyder inte att det inte finns där, men, det låg ju under mattan, då ser man det inte. Inte förrän det jobbiga blir som en stor hög som tillslut blir jobbig att gå på och onekligen ser märklig ut där under mattan. När jag vågade, eller bestämde mig för att lyfta på mattan upptäckte jag att högen hade vuxit sig så stor att den bara rasade hur mycket jag än försökte hålla den samman.

Det har gått ca en och en halv månad sen jag lyfte på mattan.
Och tiden sen dess har varit den värsta rollercoastern i mitt liv!
Det har svurits, det har skrikits, det har pratats, det har skrattats, det har varit tyst, det har gråtits och framförallt har det tänkts en väldans.

Vi går i familjerådgivning. Det är inget att skämmas över har jag insett. Det är något bra. Lite coolt kanske tillochmed. En fyra års relation går inte bara att dammsuga upp. Och särskilt inte när det finns en oskyldig Ella med i bilden. Det här måste avslutas (jag hittar verkligen inget bättre ord) på bästa möjliga sätt, för Ellas skull! För jag och L kommer alltid att ha med varandra och göra, vi kommer Alltid att ha en sak gemensam, en otroligt stor sak, det största och viktigaste i mitt liv; världens bästa dotter. Därför, bla, är familjerådgivning en bra grej, där kan vi prata om vad vi känner och hur vi ska lösa allt på bästa möjliga sätt utan att det kanske spårar ur, där finns det en tredje utomstående part som kan bolla tankar och ideer.

En del som har träffat mig under den här perioden har varit förvånade över att jag verkat så glad. "Glettig" har jag fått höra. Jag är allt annat än glettig.
Det här har varit svinjobbigt för mig med! Men, på samma sätt som jag måste tillåta mig själv att vara svag och få vara ledsen, så måste det också vara okej att vara glad ibland.


...så så är det...

Annars då?

Det tar jag imorgon. Efter en hel dags packande och flyttande är jag totalt slut.